Vonnegut hade rätt

X: Hej

Y: Hej

X: Jag heter X.

Y: Jag heter Y, och det här är Anton.

X: Ok. Hur gammal är Anton?

Y: Han är 27 månader. Säg hej till killen Anton.

Anton: mamma! gruppelgurra...

X: OK...

Y: Han blir lite blyg. Ta honom i hand så blir det bättre.

X: Nej, det verkar efterblivet. Är du lycklig?

Y: Han är så glad så.

X: Inte han. Du.

Y: Va?

X: Vi har varit i samma butik i typ 20 minuter och jag har bara sett dig skrika, sucka och stå på knä hela tiden. Är du lycklig? Är du nöjd med ditt beslut att bli förälder?

Y: Klart jag är. Anton betyder allt för mig.

X: Det är ju inte riktigt samma sak. Mina föräldrar betyder mycket för mig, men jag skulle inte vara lycklig om jag tvingades byta blöjor på dom flera gånger om dagen.

Y: Men Anton kommer ju bli äldre och slippa blöjor.

X: Ja, men sen kommer dom idiotiska barnprogrammen, pokemonkorten, rädslan för pedofiler, husvagnssemestrarna och sängvätning. Jag menar, känns det inte som om du förlorat dig själv?

Y: Nej jag hade mitt roliga när jag var yngre.

X: Men då erkänner du ju att Anton har förstört ditt liv, och din enda försvar är att det fanns en tid då du var lycklig, och att det får räcka.

Y: Du förstår inte, för du har inga barn. Dom förgyller hela tillvaron. Mitt liv var tomt innan Anton kom. Förresten är du självisk som inte vill ha barn. Hur skulle mänskligheten överleva?

X: Du kanske har rätt. Ser ut som om Anton har vält en pyramid med marie-kex därborta. Jag ska gå ut och röka en cigg och sen gå och supa och svära med dom andra otrogna. Ha det bra och sluta räkna hans ålder i månader.